emmacorneliia

Nyss hemkommen efter åtta timmars slit och mängder av avskedskramar på tågstationen. Vår gamla trogna grupp har återigen mist en nära, denna gång till grannlandet Norge. Än har inte förståndet grabbat tag i mig och låtit mig förstå att hon inte kommer att komma tillbaka, att hon inte är ett samtal bort längre. Med sig fick hon i alla fall världens finaste avskedspresent: en utvikningstidning light och en påse rosa rattar. Vad skulle världen vara utan lite rosa pattar, egentligen?

Sedan kommer vi till den delen hos mig, som jag är värdelös på. Och den delen stavas avsked. Istället för att agera efter samhällets norm och försöka bearbeta det som hänt, stänger jag allt för ofta allt inom mig, inbillar mig att tiden läker alla sår, för det är väl så det är sagt? Att om man ignorerar sina problem tillräckligt länge, så finns de inte tillslut. Men så är inte situationen nu. Din flytt går inte att ignorera. Jag kommer sakna dig. Kommer sakna min Viktoria.